Det här är jag!

Oretuscherad med alla mina rynkor och skavanker.

 

När man har barn påminns man ibland om hur gammal man börjar bli. I sinnet känns det som man fortfarande är 25 år men när barnen och bonusbarnen börjar komma upp i den åldern förstår man plötsligt att hoppsan, det var ju så gammal jag trodde att jag var.

 

Inte ordagrant förstås, ni förstår säkert att jag inte går omkring och tror att jag är 25 år längre.  För det blir man påmind om i spegeln också, när huden blir lösare och man faktiskt måste le hela tiden för att inte få kommentaren "vad arg du ser ut" när man inte ler för att mungiporna börjar dra sig neråt och man faktiskt ser sammabiten ut, trots att man inte är det.

 

Detta är ju bara pettitesser och oftast känner jag mig bekväm i min ålder och mina rynkor. Det här är jag och jag är ändå snart 53 år. Jag vill bli gammal och det ska väl synas att man levt, att man skrattat, gråtit och upplevt saker.

 

Sedan åldras alla olika och alla kanske inte är så snäll mot sig själv.

Jag tycker att man kan skämma bort sig med saker man tycker om och mår bra och unna sig att ta hand om sig själv och sin kropp!

 

Det är väl inte heller så att jag går omkring och önskar mig nya rynkor. Det är väl mer en acceptans att det är en del av livet.

 

Jag är glad att bli äldre, alla får inte den möjligheten!

 

Ta hand om er och försök vara glada att era rynkor, de är en del av er och visar att ni lever!

 

KRAM